jag har nu flyttat ut mina grejer från mitt och exets gemensamma lägenhet. min del av kontraktet är uppsagt och endast ett fåtal saker återstår att lösa gemensamt.
skönt är bara förnamnet. snart kan jag släppa allt och bara blicka framåt! trodde aldrig jag skulle tycka det kunde vara så skönt och viktigt!
irritationen höll i sig. och värre skulle det bli. jag höll fast vid att jag inte orkade prata mer, att jag bara vill gå vidare med mitt liv. till slut blev irritationen bara för mycket och jag sa vissa saker rakt ut som nog sårade. till slut fick jag nog och var på väg att gå. då stormar han emot mig, river ut grejerna jag håller i handen och tvingar mig att vara kvar i lägenheten. jag blev livrädd. trodde att han skulle slå mig. jag fick inte gå därifrån, han stod i vägen för mina grejer och lät mig inte ta dem. jag gick in i lägenheten och då blockerade han dörröppningen för mig. jag grät så jag skakade men det hjälpte inte. trodde knappt jag skulle få komma därifrån, ever. men till slut så...
jag tänkte inte gå dit ensam nåt mer, det är ett som är klart. han är fan helt sjuk i huvudet! fattar inte hur jag över huvud taget har varit kär i honom. helt ofattbart just nu.
även om det är jag som är boven i dramat och som har valt detta, hur mycket ska man stå ut med? hur mycket (i mina ögon) skit ska man behöva ta? han tycker inte att det är skit i den bemärkelsen, han tycker att det är ju så det är för honom så det är inte mer än rätt att han förmedlar det till mig. han tycker även att det inte är mer än rätt att jag "ska finnas där för honom" för att trösta, förklara, svara på frågor osv. och jag är kall om jag inte gör det.
helvete vad irriterad jag är just nu!
DATUM: 2013-01-01
TID: 21:33:00 -
Kommentarer (0) -
Permalänk
KATEGORIER:
Allmänt;
TAGGAR:
singel, singelliv, flirta, flörta, polis, sex, sexigt, sexig, förhållande, gift, gifta, giftemål, ;
jag har en stor issue har jag kommit fram till. jag ägnar mig åt flörteri med personer som är upptagna. jätteupptagna. två aktuella exempel har jag i mitt liv just nu. så jävla onödigt! det är ju upplagt för att misslyckas. men nänä. vi har till exempel herr farbror blå. vi har känt varandra i mer än tio år. jag vet att han alltid har haft en thing för mig. jag har inte varit intresserad tillbaka, men vi har ändå en speciell kontakt, är lite för bra kompisar liksom. vi bor inte i samma stad, men hörs på sms nästan varje dag. han är gift och har barn. jag kan liksom inte låta bli att tänka på hur det hade varit om det var jag som var med honom istället för hans fru...
sen har vi herr oldman. ja så får han heta, han är ju trots allt 15 år äldre än mig :) vi har träffats genom jobbet. han har sedan dag ett visat ett mycket tydligt intresse för mig, nästan lite för övertydligt. han är väldigt charmig, rolig och trevlig. och sambo sedan typ massa år tillbaka inbillar jag mig. i början var jag mest besvärad av hans uppvaktande, men med tiden har jag liksom mjukats upp. antagligen lite lagom i samband med att mitt förhållande närmade sig stupet... oldman har som sagt visat ett tydligt intresse, trots sin civilstatus, och med tiden har intresset som sagt även blivit någorlunda ömsesidigt. inte så jätteallvarligt men när vi träffas blir jag sådär fjortisfnittrig som man kan bli. dock, när jag besvarar intresset och flörtar tillbaka är det som att han retirerar, så från att ena dagen svara att han saknar mig kan han nästa dag inte svara alls på sms alternativt att "prata bort" det jag frågar med en annan fråga. förvirrande om än inte konstigt.
men att ägna mig åt att flörta med upptagna karlar är ju jävligt korkat, men samtidigt ganska tryggt. för jag vet ju innerst inne att det aldrig kommer bli något mellan oss. och skulle det mot all förmodan bli det, så är det i vilket fall inget seriöst. det gör det hela förutsägbart och på något sätt tryggt. och trygghet är något som jag gärna vill ha.
tänk om man bara kunde få göra som man vill. utan att behöva ta hänsyn till massa andra människor eller andra faktorer hela tiden. alltså, både känslomässiga saker men även totalt praktiska saker.
till exempel hade det varit guld om jag bara kunde få tag på den perfekta lägenheten att flytta till. min nuvarande boendesituation hos mina föräldrar är inte helt optimal, om man säger så. det hade även varit att föredra om jag kunde ha alla mina saker någonstans, och inte förvarade i min och exets gemensamma lägenhet. jag vill bara hämta allting, stuva in dem i den där perfekta lägenheten jag inte hittat och fortsätta med mitt liv. ignorera allt jobbigt och bara fortsätta leva.
helst vill jag inte ha någon mer kontakt med exet, inte för att det egentligen är så känslomässigt jobbigt, eller hur man ska beskriva, utan för att han är jäkla jobbig som gör det svårare för mig. japp, sådär lite lagom egoistiskt, men precis så är det. han vill prata och prata om allt, helst hundra gånger ur alla vinklar och vrår. fastän inget förändrar någonting. därför vill jag bara att allt det här ska vara över. mitt namn ska bort från lägenheten och från namnskylten på dörren och från kontraktet. mina grejer ska bort därifrån och så kan vi leva lyckliga i alla våra dagar. på varsitt håll. utan gråt och sårade känslor.
visst hade det varit fint om man kunde göra så?
nej men istället blir jag irriterad och kommer garanterat såra honom lite till för att jag lägger upp bilder/kommentarer/statusar på diverse sociala medier. eventuellt även i sms eller telefon om han hör av sig. jag orkar inte!